Optimera datorn
1 Uppgradera i lagom takt
Visst är det spännande att ligga i framkant? Ett sprillans nytt operativsystem med en massa finesser kanske lockar – eller den nya, revolutionerande versionen av ditt inspelningsprogram. Om du väljer att vara tidig med att uppdatera – kolla, och dubbelkolla, att alla dina mjuka studiodelar – ljudkortsdrivrutiner, dina viktigaste effektpluggar och instrument – fortfarande kommer funka tillsammans.
Om du gillar tungdrivna analogljudssimulerande pluggar och avancerade mjukvaruinstrument och alltså behöver en dator som presterar på topp – se till att inte en massa onödiga systemtillägg och funktioner som tar upp värdefull cpu-kraft är aktiva. Windowsanvändare kan göra klokt i att snoka runt lite på nätet, det finns mycket att stänga av och ställa in i Windows som gör datorn mer musikfokuserad. Macanvändare har, som vanligt, mindre att ställa in: Minimera strömsparfunktioner som hårddiskvila, stäng av bluetooth och Time Machine … och i extrema fall kanske även det trådlösa nätverket. Både Mac OS och Windows har ”Aktivitetsmätare” som låter dig hitta cpu-tjuvar.
3 Separat projektdisk
Det finns många goda skäl att lägga dina projekt på en separat disk. Då kan alla program, pluggar, instrumentbibliotek, demopluggar och annat utbytbart och uppdateringskrävande, ligga på din dators vanliga hårddisk. Den separata disken (eller ännu hellre raid-diskkombinationen) med ditt mycket viktigare konstnärliga skapande, hanteras helt separat. Är projektdisken bärbar kan du enkelt ta med och säkert förvara dina kärleksfullt skapade projekt.
4 Säkerhetskopiera
Även om du spelar in på en säker raid-disklösning är det klokt att regelbundet säkerhetskopiera och ta med kopian till en annan plats än där du spelar in. Ett inbrott eller än värre ett glömt värmeljus plus lite otur ska väl inte ställa dig på ruta noll? Är dina projekt inte enorma kan säkerhetskopiering till något hörn av molnet kanske vara en smart lösning, även om den kostar mer per gigabyte än vanliga diskar.
Gränssnittpyssel
5 Gränssnitt för extern inspelningsdisk
Usb 2.0 och firewire är beprövade och stabila gränssnitt för ljudkort men de har inte oändlig bandbredd. Om du använder en extern projektdisk, se till att den använder en annan buss (två usb-kontakter i en bärbar dator kan mycket väl dela buss och delar då på en viss, begränsad bandbredd för dataöverföringen). Vill du inte grotta ner dig i teknikaliteter kan det räcka med att du satsar på ett annat fysiskt gränssnitt för ljuddisken än de portar du vet är upptagna med ljudöverföring. Har du ett usb 2.0-ljudkort kan du alltså välja esata, usb 3.0 eller, än bättre, thunderbolt som gränssnitt för en extern projektdisk, om din dator erbjuder den möjligheten. Just thunderboltgränssnittets extrema bandbredd gör att den här bandbreddsproblematiken närmast försvinner helt – du kan koppla in en hel rad krävande prylar, som dsp-stinna Apolloljudkort, hårddiskar och flera bildskärmar – till en enda liten thunderboltport (!).
6 Dsp-kort och ljudkort på olika bussar
Även om firewire är på väg ut och de få dsp-kort du hittar på marknaden lär ta klivet över från firewire till thunderbolt-standarden inom kort, sitter du kanske på till exempel ett UAD Satellite-kort som du vill använda tillsammans med ditt ljudkort. Kan du undvika att de delar firewirebuss slipper du problem med att firewirebussen slår i bandbreddstaket då både ljudkort och dsp-kort skyfflar data. Ett usb-ljudkort och en firewireansluten dsp-enhet funkar som regel utmärkt tillsammans. Lägger du däremot till en extern projektdisk blir det lite lurigare. Köper du en extern disk med flera gränssnitt kan du själv testa vad som funkar bäst i just din studio.
7 Firewireljudkort med thunderboltadapter
Firewire är på väg ut men många firewireljudkort fungerar utmärkt tillsammans med nya firewire-lösa Macar, med hjälp av Apples firewire-till-thunderbolt-adapter. Kolla med ljudkortstillverkaren om ditt ljudkort stöds. Väljer du den lösningen, glöm inte att gamla ljudkort sällan får sina drivrutiner uppdaterade så värst länge efter att de slutar produceras – Thunderboltadaptern ger dig kanske ett par år med ditt gamla firewireljudkort innan drivrutinerna inte längre fungerar som de ska.
Kablar och kontakter
8 Rätt signal i rätt in-/utgång
En teleplugg är väl en teleplugg och en xlr-kontakt en xlr-kontakt – det är väl bara att koppla? Nej inte riktigt. Adaptrar som gör det möjligt att koppla prylar lite hur som helst gör det även enklare att koppla fel. När du kopplar in mikrofoner, instrument, monitorer och effekter till ditt ljudkort gäller det att ha koll på både signal-”typer”, -nivåer och ingångarnas impedans. Koppla inte en elgitarr till en mikrofoningång, utan att gå igenom en aktiv di-box – även om mikrofoningången erbjuder tillräcklig förstärkning. Impedansen är alldeles för låg för att det ska låta bra. Och var försiktig med att koppla ditt ljudkorts balanserade högnivåutgångar (+4 dBu) till de obalanserade lågnivåingångarna (-10 dBV) på ett par enklare monitorer eller en hififörstärkare, de kan mycket väl ”klippa” (signalen slår i taket med störande distorsion som följd) när du skruvar upp volymen.
9 Analoga och digitala kablar
Även om de kan vara förvillande lika kan en kabel avsedd att överföra en digital spdif-stereosignal och en analog signalkabel med rca-(phono) kontakter inte göra varandras jobb särskilt bra. Rätt kabel på rätt plats.
10 Linjesignalnivåer
Lätt förenklat kan man dela upp de analoga ljudsignalerna mellan studions elektronikburkar i två standarder: Dels obalanserad överföring med -10 dBV nivå – den traditionella ”konsumentstandarden”, som använts länge i både hifi- och enklare studioutrustning. För sådana signaler används antingen rca-kontakter eller obalanserade 1/4-tums telejack. Dels den ”professionella” studiostandarden, som blir allt vanligare även i lågprisprylar. Den bygger på balanserad överföring med +4 dBu-nivå. Den typen av signaler leds normalt antingen genom kablar anslutna med xlr-kontakter eller balanserade telejack, så kallade trs-kontakter. Det gäller alltså att koppla rätt. Många ljudkort har omkopplingsbar känslighet på ingångarna och använder trs-jack eller xlr/tele-kombojack som nästan alltid accepterar både balanserade och obalanserade signaler. Se då bara till att du ställer in varje ingång för att matcha insignalens nivå.
11 Insert-effekter
Du kanske har ett ljudkort med insertkontakter som låter dig koppla in effektenheter mellan mikrofonförstärkarna och a/d-omvandlarna? Har du en analog eq eller kompressor liggandes kan det vara ett spännande alternativ till pluggeffekterna i inspelningsprogrammet (se även tips nummer 22 om hur du kan koppla in analoga effektburkar när du mixar). För att koppla in effektburken använder du då en speciell insert-kabel med en (trs) stereoteleplugg i ena änden och två mono-telepluggar i den andra. De två mono-pluggarna kopplas till effektburkens in- och utgångar (obalanserad lågnivå). Stereotele-pluggen sätter du i insertkontakten på ljudkortet. Några få ljudkort har balanserade (+4 dBu) insertpunkter – då hittar du separata ut-/in-trs-kontakter på ljudkortets baksida. Då använder du vanliga trs-trs eller trs-xlr-kablar för att koppla in effekter.
12 Högpassfilter och klipplimiter
Ditt ljudkort kanske är utrustat med finesser som högpassfilter på mikrofoningångarna och klipplimiter som begränsar den analoga signalen så a/d-omvandlarna inte slår i det glashårda digitaltaket? De är bra att ha om de används med eftertanke och du vet att du inte kommer ångra dig. Båda ”effekterna” påverkar ju det inspelade ljudet och kan inte ångras när du väl spelat in. Det kan vara smartare att lägga på ett högpassfilter i efterhand om det visar sig behövas, och att spela in med lite lägre nivå så det inte är någon risk att signalen klipper.
Den viktiga medhörningen
13 Vikten av bra medhörning
Att höra sig själv tydligt och balanserat i mixen när man försöker prestera sitt livs solo eller en känslosam sångtolkning, är förstås extremt viktigt. Även om du bara spelar in dig själv, lägg tid på medhörningsmixen. Du kan till exempel panorera ut övriga instrument (som spelas upp av datorn) för att göra ett hål i mitten av stereobilden där du hör dig själv tydligt utan att kopplingen till musiken går helt förlorad. Lite extra reverb kan också göra underverk, inte minst om du spelar in i ett mycket dämpat rum, vilket känns onaturligt ”stumt” att spela i.
14 Analog medhörningsmixer
Många enkla, fåkanaliga, ljudkort har bara en analog medhörningsmixer som i lurarna/monitorena låter dig balansera signalen du spelar in mot ljudet som spelas upp av datorn. I praktiken är det oftast en utmärkt lösning – helt utan medhörningsfördröjning, men glöm inte att du ju alltid kan växla över till att lyssna genom ditt inspelningsprogram – med reverb och kanske även andra effekter i lurarna – de gångerna du kan stå ut med lite fördröjning.
15 Digital medhörningsmixer
Digitala dsp-drivna medhörningsmixrar erbjuder ofta möjligheten att bygga upp en riktigt snygg medhörningsmix där flera insignaler kan panoreras ut och finjusteras i nivå, med reverb och kanske även lite kompressor i lurarna. Så länge du inte behöver lira genom förstärkarsimulatorer kan du då hålla dig till ditt ljudkorts dsp-medhörningsmixer när du spelar in. Inspelningsprogrammet som slipper medhörningsjobbet kan ha rejält uppskruvad buffert (se nedan), vilket möjliggör bekymmersfri hantering av även mångkanaliga, tunga projekt med många pluggar och instrument.
16 Mjukvarumedhörning
Om ditt ljudkort saknar bra medhörningsmixer, eller om du vill kunna spela in och lyssna genom effekter som gitarrförstärkarsimulatorer, är du tvungen att använda mjukvarumedhörning (om du inte använder en dsp-plattform som Pro Tools HDX eller Universal Audio Apollo, förstås). Det betyder att ljudsignalen går hela vägen in genom ditt inspelningsprogram och tillbaka ut till dina lurar eller monitorer. Medaljens baksida heter medhörningsfördröjning. När du lyssnar genom inspelningsprogrammet måste signalen, bland annat, mellanlagras i en ”buffert”, vilket gör att den fördröjs lite. Buffertens storlek påverkar belastningen på processorn – liten buffert medför stressad processor. Med stor buffert får processorn tid över för dina mjukvaruinstrument och pluggar men samtidigt lär du höra dig själv som en ekoretur i lurarna. I praktiken, med de buffertstorlekar en vanlig dator kan stå ut med, blir det nästan alltid en hörbar fördröjning. Hög samplingsfrekvens och liten buffert minimerar fördröjningen men det kan få även en modern dator på knä om den samtidigt måste spela upp 30 kanaler med en massa andra effekter. Det hela blir en balansgång och ofta är den bästa möjliga kompromissen inte tillräckligt bra – det är därför det är så bra att ha en bra medhörningsmixer i ljudkortet som förstaval för medhörningen.
17 Samplingsfrekvens och medhörningsfördröjning
I hem- och projektstudiosammanhang ger extrema samplingsfrekvenser sällan någon kvalitetsmässig vinst men den påverkar medhörningsfördröjningen. Det kan, kanske, vara värt att gå från 48 till 96 kilohertz för att få lite tajtare respons i de simulerade Marshallstackarna, om du har en vass dator.
18 Buffertinställning för förstärkarsimulatorer
Inspelning genom förstärkarsimulatorer, som inte sällan är ganska processorkrävande, är något av ett ”worst case scenario” för datorstudions medhörning. Du är tvingad att lyssna genom inspelningsprogrammet och datorn ska klara inte bara förstärkarsimulatorn utan även alla övriga ljudspår och de effekter du inte stänger av för att få det hela att rulla utan hickande. Här gäller det att testa med just det projekt du jobbar på. Ställ ner bufferten ett steg och lira på. Fortsätt nedåt tills det börjar knastra och haka upp sig, då ökar du ett snäpp och kör på den buffertstorleken.
19 Buffertinställning för mix
När det är dags för mix är medhörningsfördröjningen ointressant – skruva upp bufferten till max för att stressa ner processorn.
20 Lagom med reverb i lurarna
Valet av reverb och hur mycket du mixar in är viktigt för hur bra du lirar/sjunger. Skruva inte som om du mixade en platta – skruva så du presterar så bra som möjligt. Lirar du bäst i ett hav av efterklang så kör på det, du spelar ju inte in reverbet.
Diverse smarta tips
21 Parallella medhörningsmixar
Ljudkort med många utgångar har ofta möjlighet till separata, parallella, medhörningsmixar patchade till olika utgångspar. Du behöver externa hörlursförstärkare för att kunna erbjuda 3-4 musiker personlig lyssning men det kan vara värt besväret och kostnaden. När man lirar tillsammans, med allt vad det betyder av sväng och interaktion, och varje musiker kan höra sig själv och de instrument som är viktigast för honom/henne, finns förutsättningarna för både bra spel och bra ljud.
22 Koppla in externa hårdvarueffekter
Även i en datorstudio kan du ju vilja inkludera gamla eller nya hårdvaruprylar i mixen. Det brukar vara väldigt enkelt, och smidigt, framför allt med ljudkort som har många kanaler så det inte blir så mycket omkopplande. Bara in- och utgångarna på ljudkortet matchar hårdvaruenheternas anslutningar är det bara att koppla med rätt kabeltyp och lägga upp en ”I-O-plugg” i inspelningsprogrammet, alltså en ”plugg” som sänder signalen ut genom ditt ljudkort, in i hårdvarueffekten och tillbaka igen in genom ljudkortet och ut på andra sidan ”pluggen” i inspelningsprogrammet. Ett potentiellt problem med den här tekniken är att turen ut och in genom ljudkortet ofelbart kommer leda till en fördröjning av ljudet. Det finns en hel del information på nätet om hur du kan kompensera för detta om ditt inspelningsprogram inte kan kompensera automatiskt.
23 Sammanslagna ljudenheter
Mac OS X-funktionen Sammanslagna enheter kan vara praktisk, inte minst när du vill koppla in en massa hårdvaruburkar och har behov av kanalerna i ett extra ljudkort. Sammanslagna enheter låter dig helt enkelt slå ihop flera ljudkort till en enda ”enhet” med fler kanaler. Du kan ju annars normalt inte koppla in flera ljudkort parallellt. Visst, det kan kanske bli lite problem med att de olika kanalerna i din uppkoppling kommer att ha aningen olika fördröjning eftersom de har olika hårdvara, men det kan lika gärna funka bra. Testa!
24 Inspelningsnivåer och klippvarningar
Med modern 24-bitarsinspelning är det här med inspelningsnivåer inte så kritiskt men du gör ändå klokt i att lära dig ditt ljudkorts och ditt inspelningsprograms klippvarningsindikatorer för att kunna ”fylla mätarna” utan att signalen klipper. Flera ljudkort har klippindikatorer som ligger kvar tills du nollställer dem, en bra funktion för att tidigt fånga inspelningar som kanske blivit ohjälpligt förstörda av att inspelningsnivån varit för hög.
25 Synka mot extern klocka
Många mer avancerade ljudkort kan kopplas om till att låta externa digitala enheter stå för den viktiga klocksignalen som styr omvandlarnas samplande. Den externa ”klockan” kan fås antingen genom en enstaka digitalingång, eller en speciell word clock-ingång (de lite specialla bnc-kontakterna du kanske har på baksidan av ditt ljudkort). Kopplar du in mer än en enstaka extern digital signal blir synkning över word clock nödvändig. En av enheterna i studion (eller en speciell masterklocka) får då stampa takten för alla digitalprylarna i studion.
26 Dolda finesser
Många ljudkort har en del funktioner och finesser som du kanske inte använder varje dag och som du måste leta efter i manualen eller i styrprogrammets gränssnitt för att hitta. Att kunna konfigurera en knapp för att göra en specifik sak, som att summera utgångarna till mono, endast i lurarna, eller kanske låta en ratt fungera som midi-kontroll … Många ljudkort vi stött på genom åren har den här sortens klurigheter undanstoppade här och var. Det handlar om funktioner som kanske inte är uppenbart nödvändiga när du först börjar använda ljudkortet och då öppnar manualen för första och enda gången.
Analoga studiosignaltermer du måste känna till
Balanserad
En obalanserad ljudsignal i din studio består av en varierande spänning mellan två ledare, varav en är en ”skärm” runt den andra ledaren. Även om skärmen kan hindra många störningar kommer en del att smita igenom och adderas till signalen. Obalanserad signalöverföring är tekniskt enkel men den ställer stora krav på skärmen för att klara störningar riktigt bra och med långa kablar ökar problemen.
En balanserad signal kan betraktas som två exakt likadana parallella signaler där en är inverterad (i motfas). I normala studiokablar överförs den balanserade signalen med hjälp av tre ledare – två ledare för de två signalerna, och en jordledare. Utöver dessa har en balanserad kabel ofta en skärm, även om det inte är nödvändigt. Det kluriga med den balanserade överföringen är att störningar adderas till båda motfas-signalerna och när dessa ”avbalanseras” i mottagarenheten, så släcks störningarna ut.
Humbuckermikrofonerna i en gammal Les Paul fungerar på, i princip, samma sätt. Balanserade kablar kan som regel vara mycket långa utan att problem med störningar uppstår. Balanserade signaler kan, till skillnad från obalanserade, även vara ”flytande”, vilket betyder att de är frikopplade från jord. Två apparater kan då överföra ljudsignaler mellan sig utan att deras elektriska jord har kontakt.
Hög impedans
En elektrisk egenskap som i studiopraktiken hänger nära ihop med frågan om balanserade och obalanserade signaler är impedansen, eller växelströmsmotståndet, framför allt hos ingångarna på ditt ljudkort. För att göra en (mycket) lång historia kort skiljer vi på mikrofon- och linjeingångarna som har en impedans på kanske två till tio kiloohm (10 000 ohm) – och instrumentingångarna som bör ha en inimpedans på minst en megaohm (1 000 000 ohm). Instrumentingångarnas impedans är så hög för att vanliga passiva instrumentmikrofoner som använder magnetiska spolar och själva har ganska hög impedans ”kroknar” om de måste driva en massa ström genom en ingång med låg impedans, vilket leder till uselt ljud utan diskant och med skum, krokig frekvensgång. Problemet blir än värre för passiva piezomikrofoner som har mycket hög impedans och nästan inte kan driva någon ström alls.
Fantommatning
Fantommatning har fått sitt namn av att mikrofonen spänningsmatas över samma kablar som leder den balanserade signalen från mikrofonen till mikrofonförstärkaren – inga extra kablar behövs, vilket för många säkert känts lite fantom-magiskt. Mikrofonförstärkaren lägger helt enkelt en spänning på 48 volt mellan båda signalledarna och jordledaren. Mikrofonens elektronik drivs av denna spänning och kan samtidigt överföra signalen i andra riktningen med hjälp av enbart de två signalledarna.
Rätt lurar för ditt ljudkort
Även om de flesta nyare ljudkort har ganska bra och kraftfulla hörlursförstärkare kan det vara bra att tänka på att hörlurar i ”referensklass” inte sällan har hög impedans och/eller låg känslighet. Impedansen kan vara så hög som 600 ohm, och lurarna kan bli väl trögdrivna för ett kompakt ljudkort som kanske spänningsmatas av din dator över usb-bussen. Det ger varken särskilt högt eller särskilt bra ljud. Välj som regel lurar med låg impedans, under 50 ohm, till ditt vanliga ljudkort, eller komplettera med en bra hörlursförstärkare.
Adat och smux
Har ditt ljudkort adat-anslutningar kan du med en enkel optisk digitalkabel koppla in till exempel en mikrofonförstärkare med inbyggd ad-omvandlare och den vägen få fler ingångar. Kontrollera bara att medhörningsmixern i ditt ljudkort kan inkludera de externa signalerna så att du får samma medhörning som med dina vanliga kanaler. En sak som kan vara bra att tänka på är att du med en sådan lösning är låst till adat-standardens maximala samplingsfrekvens på 48 kilohertz, såvida din externa enhet och ditt ljudkort inte har möjlighet till ”smux” (sample multiplexing). Då kan du nämligen använda dig av högre samplingsfrekvenser, men med bara fyra kanaler per kabel.